Studien slår undan premisserna för de senaste decenniernas politiska debatt: ”Vi har inte råd”; ”vi får inte p.g.a. kapitalflykt/inflationstvång”; ”bara mindre avsteg från statsbudgeten är möjliga”.
Hotet mot kapitalintensiv produktion från kapitalflykt vid omfördelning är obefintligt. Bolagen i materialet med den egentliga produktionen är inte beroende av sådana källor i finansieringen. Tvärtom flödar kapitalet framförallt uppåt i koncernhierarkin. Det ekonomiska utrymmet utesluter att betydande delar av elproduktionen är i behov av subventioner, skattesänkningar, prishöjningar, lägre löneutveckling etc. för att möta efterfrågan med framgång. Investeringsvolymerna kunde ha mångdubblats och fortfarande lämna utrymme till vinst.
Nyckelord: Bolagsstrategi; Elbolag; Deskriptiv statistik; Populärvetenskap
Introduktion
Den här texten är den första i en serie som går ut på att besvara några av de stora samhällsekonomiska frågorna som präglat vår nutidshistoria och genomsyrar den politiska debatten tills idag. Den handlar om storkapitalet; folkviljans makt i ljuset av globaliseringsdebatten; samt utrymmet för omfördelningsreformer och produktiva investeringar, i ett 20-tal som riskerar att bli ihågkommen som post-globaliseringens begynnelse. Istället för långrandiga pretentioner kastas läsaren rakt in i problematiken med en kort introduktionstext, frågeställningar, hypoteser och därefter en genomgång av datamaterialet. Varje avsnitt förutom det första börjar med sammanfattningar (4), för dem som inte har tid eller ork att läsa allt eller granska materialet i detalj. Det visar sig att flera av de stora frågorna antingen går att besvara direkt eller går att lösa entydigt med enkla medel.
Detta är inte en text om sensationella politikerlöner eller ersättningar till företagsledningen i tio-miljonersklassen. Sådana är förvisso viktiga med hög förväntad avkastning ur ett maktperspektiv. Magnituderna är dock helt obetydliga jämfört med existerande utdelningsbara volymer, intill storkapitalets väldiga kropp, i hundratusentals-miljonersklassen – bara för delar av en bransch. De förra säkrar dock de senare som den här serien i sin helhet handlar om.
Globaliseringsdebatten som växte i styrka i slutet av förra århundradet har sedan dess kulminerat i en allmänt vedertagen diagnos som proklamerar folkviljans krympande makt, med nationalstaten som plattform, i takt med en växande transnationell ekonomi präglad av otyglade finansiella flöden och överstatliga institutioner.
I anknytning till denna historieskrivning har finansmarknaden förts fram som den nya tidens absoluta furste med makten att krossa hela länders ekonomier ifall de inte anpassar sig till dekret kodifierade som konvergenskrav bland överstatliga institutioner. Snart konkurrerade alla för att vinna den nya furstens gunst. I Sverige åberopades problematiken kring kronkursen, egentligen en snävare historia om växelkursregimer, som det slutgiltiga beviset för den nya ekonomins obestridliga urkraft.
Den starkes överlevnad gick något överraskande ut på att försvaga ekonomin, genom budgetbalans, som i sin tur motiverade utförsäljningar av allmännyttan och nedskärningar. Dessa ledde till precis de ökade klyftor och sociala konflikter som nästan alla förutspådde. Det lades fram hela doktriner som delade upp samhället i närande och tärande med fantastiska konsekvenser. Av någon dunkel anledning, som i skrivande stund aldrig har förklarats, kunde verksamhet som precis före utförsäljningsögonblicket dömdes ut som en improduktiv belastning, plötsligt bli en produktiv tillgång och välsignelse precis efter utförsäljningsögonblicket. De kanske mest ambitiösa ansatserna till förklaring handlade framförallt om att bokföringskonventionerna, när allt kommer omkring, ändå associerar offentliga tillgångar med utgifter och minustecken. När saker såldes ut så försvann ibland minustecken från den statliga bokföringen för att dyka upp som minustecken i den privata bokföringen istället. Då var det ingen fara med motiveringen att den nya råa välfärdskolan gick ut på att minska minustecknen i statsbudgeten. Ibland såg dock den nya råa skolan till att minustecknen stannade kvar i den offentliga bokföringen, men på ett annat ställe, samtidigt som de dök upp som plus i den privata bokföringen. Detta sågs som ännu bättre i vissa intellektuella och politiska kretsar men gick helt på tvären med föregående argument.
Logiskt sinnade ekonomer insåg snabbt detta och lade istället fram en idé som gick ut på att nyttomaximerande individer och vinstmaximerande företag skulle mötas på en marknad där utbud och efterfrågan skulle samspela i en evolutionär process. På så vis skulle de bästa exemplen vaskas fram och i förlängningen maximera samhällsnyttan. Effektiviteten och kvalitén skulle alltså öka. Då gick ekvationen ihop därför att för samma minusposter i statskassan, skulle fler eller bättre varor och tjänster kunna bjudas ut till nöjdare kunder. Trist nog var dessa ekonomiska teser varken särskilt robusta eller imponerande teoretiskt; svåra att testa; i vissa fall gick de inte ens ihop i teorin; i bästa fall godtagbara hypoteser från leksaksmodeller.
Tesen i den här serien är att saker hänger ihop precis så enkelt som jag antytt hittills. I skrivande stund har valen i den vinstdrivna men gemensamt finansierade offentliga sektorn kommit att handla om att fly från skräckexempel. Att medborgarna inte alls gynnades av det s.k. fria valet, i enlighet med hur utförsäljningsreformerna marknadsfördes, är inte någon nyhet idag. Profiten är dock fortfarande omdiskuterad. Exempelvis framförs skattesänkningar som en nödvändig reform för att ge bolagen svängrum.
Attityderna bland makthavare och opinionsbildare förmedlas i media-paket som når olika delar av befolkningen över tid. Detta sker fragmentariskt många gånger men bitarna bildar i sin helhet ett argument.
En bit är att det officiellt råder tvivel, bland politiker och ledarskribenter, kring huruvida vinstuttagen är skäliga. Nyanseringar efterfrågas ständigt. Kanske är det så att de får för lite ersättning; att de fick köpa loss resurserna till alldeles för höga priser; eller att driften blev oväntat hög för de privata aktörerna. Kanske har de tillfört förfärligt massa kapital åt en otacksam väljarkår. Den som är lyhörd kan skönja känsligare frågor som det gärna pratas om i mer bekväma eufemismer, men som inte sägs rakt ut. Det handlar förstås om kategorin vuxna förhållningssätt till inkomst- och förmögenhetsfördelning. Detta självutnämnt mogna sätt att se på saken erkänner att det finns stora ojämlikheter men att omfördelning är som att försöka fylla badkaret med champagne från en medianlön, pengarna räcker helt enkelt inte till alla på ett meningsfullt sätt.
Den andra biten framhärdar att den ofrånkomliga sidan av globaliseringen är finansmarknadens makt att bestraffa företag som inte tillfredsställer ägarna. I korthet: om profiten minskar så sjunker investeringarna och i förlängningen också tillväxten. Underförstått är att investeringarna i stora kapitalintensiva områden är känsliga för globala finansiella flöden.
Den tredje biten handlar om att godta de underförstådda slutsatserna av underförstådda premisser som många gånger är varianter av dessa två medie-paket. Slutsatserna utmynnar i att antingen krävs små justeringar för att blidka intressenter i ett ofullkomligt system, som dock är så bra som den kan bli, under förutsättningar utom folkviljans kontroll; eller så krävs mer radikala reformer för att blidka ägarna i den järnhårda internationella konkurrensen. Konkret förordar den förra linjen reformer i stil med mer humana priser genom mindre interventioner eller ersättningar till åsidosatta medborgare. Den andra förordar istället framförallt skattesänkningar för att stärka konkurrenskraften till mer förmånliga priser.
Trots likheter, mellan dessa två reformpaket, finns en fundamental olikhet bortom gradskillnaden om synsätt på bolagens ekonomiska utrymme. Den förra vill säkra utfall genom att reglera, om det går till låg risk, eller omfördela om risken för direktintervention är för stor. Det senare handlar om en hypotes eller förväntning om att företagsledningen kommer att öka investeringarna om skatterna sänks, även om detta inte är säkert.
Den här artikeln ger raka besked om första biten i debatten och slutsatserna. Indirekt besvaras den andra biten om globaliseringen också men bara under vissa villkor. Dessutom fastställs att det går att ge ett rakt svar på återstående med mer information.
Den här serien tar sin utgångspunkt i svensk näringslivsdata[1] som är väl lämpad för ändamålet, då Sverige är en lite öppen ekonomi. Som sådan interagerar den genom komplexa ekonomiska relationer med omvärlden. Siffrorna kan jämföras med förvaltningsberättelserna för att kolla om historien går ihop med beskrivningar av konkreta insatser. Sådan tillsyn är mycket svårare att åstadkomma med nationalräkenskapernas poster.
Först ut är elbolagen före prischocken. Dessa har legat i fokus sedan flera år tillbaka – före kriget i Europa bröt ut bland experter som kunde läsa av spänningarna i elprisernas volatilitet – och dagarna efter att invasionen av Ukraina var ett faktum för nästan alla andra, som därmed kunde se sina eller grannars elräkning sticka i höjden i takt med pressens skriverier.
Då bolagens årsredovisningar är späckade med teknikaliteter, så är det på sin plats att ge bokföringen ett samhällsvetenskapligt sammanhang. Bokföringen är en retorisk historia som går ut på att maximera fördelar givet branschspecifika socioekonomiska relationer och övergripande regelverk. Posternas benämningar eller kvantiteter behöver inte motsvara gemene mans föreställningar om sådant som forskning eller maskinparker.
Den som trodde att skillnaden mellan den s.k. reella och imaginära ekonomin började i kapitalmarknaden bör tänka om. Fiktionen börjar redan vid de mest grundläggande bokföringsoperationerna såsom avskrivning. Avskrivningen sägs ofta motsvara förslitning som redovisas som en kostnad tills värdet av förslitningen uppgår till tillgångens värde. I detta skede kan tillgången sägas ha upphört att existera, ur bokföringssynvinkel, när den i självaverket fungerar som vanligt. Detta möjliggör scenarion där fortsatta betydelselösa investeringar kan framstå som långt mer produktiva än vad de faktiskt är, då produktionen egentligen förlitar sig på äldre tillgångar. Övervakning för att överbrygga den bokförda virtuella med den reella ekonomin kan i praktiken vara alltför kostsam.
Ytterst är redovisade kostnader, intäkter och vinst bokförings- konstruktioner under bolagsledningens kontroll men den största illusionen är förmodligen att allt är fiktion. Dessa fenomen är i själva verket uttryck för krassa underliggande ägar- och egendomsförhållanden som avspeglas i kodifierade uttryck för makt. Men i en tid då varuformen och dess nödvändiga produktionsvillkor är laddade med hela civilisationens intellektuella utveckling, samtidigt som kontrollen eller produkten från dessa är ojämlikt fördelade, så framstår siffrorna i storbolagens böcker alltmer ödesmättade.
Det är lätt att begripa att mystifikationen kan komma både från toppen, bland dem som vill göra uttolkningen av skrifterna till ett exklusivt privilegium; och springa ur de marginaliserades synvinkel, när livsvillkoren upplevs som en förbannelse som härstammar från sublima symboler i ett gnistrande börsflimmer.
Gängse sammanfattande statistik är i alltför stor utsträckning okänslig för bolagens taktiska redovisning såsom skatteplanering. Hur årets resultat förhåller sig till olika kapitalinsatsdelar låter informativt men kan i själva verket vara mycket missvisande ifall bolaget konsekvent anstränger sig för att lägga undan pengar i skatteplaneringsfonden eller koncerntransaktioner för spektakulära utdelningskonvent i framtiden. Huvudsaken är vem som har kontroll över resurserna, hur och när. Hur mycket resurser som har och kommer att delas ut framöver är därför fokus jämte årsresultaten. Utdelningar och utdelningsbart kapital hamnar följaktligen i förgrunden. Det senare är här benämnd som utdelningskapitalet. Dessa är kapital som redan överförts till aktieägarnas konton eller som står till deras förfogande genom framtida utdelningar. Siffrorna jämförs med värden som indikerar vad motsvarande investeringar skulle kunna ha åstadkommit istället.
Debattens stora hypoteser, exempel inom parantes:
H1a: Det finns inget ekonomiskt utrymme för reformer som avviker kraftigt* från budgeten. (historiskt eller närtid)
H1b: Det finns inget investeringsutrymme för kraftiga avvikelser* från bolagens investeringsplaner/volymer.
H1b’: Endast om ett ekonomiskt utrymme skapas genom att ge bolagen fler förmåner, kan större avsteg* från dagens investeringsvolymer göras. (subventioner/skattesänkningar/lönesänkningar)
H1c: Då inget ekonomiskt utrymme finns, så måste bolagen låna mer, sänka kostnaderna eller höja priserna för att klara sig. (löner/omfördelning)
*Magnituderna som avses är åtminstone tiotals miljarder kr/miljarder €.
H2a: Kapitalintensiv produktion är beroende av globala finansiella flöden.
H2b: Bolagen har inte råd att sänka profiten/utdelningarna, för då bestraffas de av globala finansiella flöden.
Som utlovats är det de stora frågorna i klartext som avgörs. Notera de enorma värdena på spel. H1 handlar t.ex. om att arbetstidsförkortning är omöjlig; sysselsättningen måste öka kraftigt; pensionsåldern måste höjas; att omfördelning ovillkorligen medför att priserna måste öka etc. Mot dessa ställs följande hypotes som förstärks med monopolmakt:
H: Vinstmaximerande bolag internaliserar inte effekterna av sin verksamhet på tredje part om intressekonflikt råder, vilket leder till att utdelningar går före samhällsansvar. Speciellt vältras kostnader på resten av ekonomin; eller ger underinvesteringar, ifall de inte är i enlighet med vinstmotivet.
[1] Den första i serien använder framförallt årsredovisningar men också kalkylbladens siffror från databasen Retriever Research Business åren 2012-2021, alltså före elpris-chocken.
Scientific Outlook 
Leave a comment